Helt plötsligt har vi alla bråttom. Från att ha varit bekymmerslösa, unga och fria har vi nu förvandlats till hormonsprängda stressbomber. Högskoleansökningar ska skickas in, framtiden ska planeras in i minsta lilla detalj och drömmar behandlas som om de är obefintliga (trots att den lilla gnistan hopp som lever kvar inom oss, vilar på dem).

När vi var små var det så enkelt att besvara frågan om vad vi ville bli när vi blir stora. De flesta av oss drömde om att bli prinsessor, delfinskötare, guldmedaljörer eller kanske rockstjärnor. Idag väntar sig de vuxna ett något seriösare svar. Ett svar som vi oftast inte har eller minskar ned till något obetydligt trots att det egentligen betyder världen för oss. Vad fan hände? Vad hände med att vi har alla chanser i världen, kan om vi vill? Flagnade det bort i och med vår uppväxt och i takt med våra barndomsdrömmar? Varför lät vi det bli så?

Det är nu vi har chansen att reparera skadan. Chansen att begå misstag. Hoppa på en utbildning som är helt fel för en bara för att senare byta spår. Läsa en kurs i filosofi just för att det inte leder någonvart. Åka till USA och jobba som au-pair i ett år. Tågluffa genom Europa. För er som tror att tiden inte räcker till - det gör den. Det enda som har hänt sedan vi var fem år gamla är att våra drömmar har minskats ned och hånats - av oss själva, eller andra. Det betyder inte att de är ouppnåeliga. Vi lät det bli så. Vi lät tiden och den bistra verkligheten spräcka hål på våra drömmar och framtidsplaner.

Mitt uppe i all stress och hets kan jag inte låta bli att stanna upp för en sekund och fråga mig varför många av oss faktiskt har bråttom. Vart är det vi ska någonstans? Vad är slutdestinationen? Det känns som att det är lycka vi alla vill uppnå. Men det går inte att forsera fram. Låt därför tiden ha sin gång och ägna din tid åt det du älskar. Det är det enda som egentligen spelar någon roll. Tiden är i slutändan obetydlig, för du går inte i pension förrän vid 65 - och inte ens då tar livet slut.